Perkele

Nedanstående berättelse är baserad på en verklig händelse under Gustav III:s krig i Finland 1788-1790. Den beskrivs i en dagbok av auditören vid Åbo infanteriregemente, Carl Christopher Ekman. Berättelsen använde jag även i min utbildning vid Nordisk Författarutveckling (Oslo), med omdöme som visas längst ner i artikeln. Nu kör vi ...
PERKELE
Väinö klatschade med piskan. Inte lätt att få fart på den oxen tänkte han förstrött. Vad nu? Vad var det för oväsen han hörde. Han försökte se efter men vägen krökte sig åt höger runt en liten kulle så det gick inte att urskilja vad som var å färde. När han såg upp mot kullen såg han ett litet sällskap stå och skåda utöver nejden. Mot larmet. Väinö är inte döpt efter en folkhjälte för inte. Han ställer trosskärran år sidan och börjar lufsa upp för höjden. Känd för sin nyfikenhet är han sedan gammalt. Eino och Pentti som kör de övriga två trossvagnarna med ammunition, blir inte förvånade men frågande ändå. Att Väinö kan bete sig lite hur som är de vana vid. "Väinö vart är du på väg. Det larmar och kan vara farligt", ropade Eino för full hals medan han krånglade ner sin stora feta kroppshydda från kärran. Om bara oxen kunnat stå stilla tänkte han irriterat, det hade underlättat. "Upp på kullen", ropade Väinö som undrade om Eino blivit blind. Nu stannade han. Som vanligt måste han förklara för Eino och Pentti. De är inte lite tröga tänkte han men sa "jag ser kungen och en till där uppe. Jag känner igen honom från inspektionen i Anjala by. Inte kan det vara farligt då".
Efter en kraftansträngning har vännerna lyckats ta sig upp och befinner sig en bit bakom och vid sidan om Gustav III och dennes adjutant. På andra sidan den krökta vägen ser de svenska soldater som tar sig över en mosse och det sker inte utan svordomar och brak.
"Ser ni, våra soldater har tagit sig in i skogen bortom mossen", Pentti hade ögon som en hök. "Dumskalle det är ryssen ute i skogen, de är klädda i grönt", Väinö visste att Pentti hade ögon som en hök men också förstånd som en höna.
Nu brakade det till av en skottsalva från ryssarna på andra sidan mossen.
"Perkelä, jag tror en jägarekula tog min näsa", mycket riktigt Väinös näsa fanns inte kvar där den brukade vara. "Det var inte bra, vad ska du lägga i blöt nu då. Näsan din är puts väck", Eino tyckte han sagt det snabbt och bra. Han skrattade så hela magen hoppade.
Nu vart Väinö riktigt arg och skällde vännerna. Enklast så eftersom de var närmast.
Gustav III hade känt att en kula svischat förbi. Förbålt nära faktiskt. Men nu noterade han också något annat. Där stod tre finnar och grälade på sitt helt obegripliga språk. En av dem hade ingen näsa vilket såg väldigt lustigt ut. Kanske borde han varit skräckslagen över kulan som nästan träffat honom men det var omöjligt att inte skratta åt situationen. Finnen utan näsa vevade med armarna och skällde på sina vänner. Inte på ryssen som skjutit.
Kursledningens kommentar;
Ok exempel, en psykologisk reaktion som er fullständigt och väl beskrivet av författaren, väcker känslor hos läsaren. Det er alltså viktigt i denne sammanhangen att ha en hel del kunskap om människors psykologiske reaktioner. Om man också klarar att beskriva dom (något vi tycker att du gjorde här), så er man långt på väg. Viktig att alltid beskriva reaktionerna fylligt med ansiktsuttryck och kroppsspråk osv. Ett annat kort exempel: "Då hon läs brevet kände hon at halsen blev torr och handen hon höll brevet i darrade, var alt för sent!" Mycket handling och intressant läsning